Om Ronja Aarniala och hennes självmord 2010
Anarkoprimitivisten Ronja Aarniala (1988-2010) var en helig dåre, en av psykiatrins martyrer (drevs av psykiatrisk tortyr till att ta sitt liv 2010, blev bara 22 år), djupt saknad och begråten av mig, men som har fyllt mig med mod i kampen med sitt heliga exempel. Minnessidan om henne kan läsas här. Mer om varför hon tog självmord finns att läsa här, på finska, i anarkisttidningen Takku. Läs det med översättningprogram om ni inte är finnar, det är mycket viktigt). Här kan du läsa hennes första och viktigaste blogg, "Savage".
Ronja Aarniala är den människa som jag influerats djupast av, av alla de jag träffat i mitt liv (jag blev "andligen förälskad" i henne), som helade mig från djupa själssår som jag fått av strider på den andliga fronten, och döpte mig med Naturens Helige Ande våren 2009, bara ett år innan hon försvann, lite som Johannes Döparen döpte Jesus (kanske skall dopet tas symboliskt, inte i vatten utan i Ande? Det var Ronjas kramande av mig som förmedlade Anden. Jag fick vila i hennes famn. "Naturlig handpåläggning" kallar jag sånt. Kort tid därefter upplevde jag den paradisiska adoptionen av hundarna för första gång, alltså hundarna adopterade mig, så upplevdes det. Ronjas Ande vilar fortfarande över mig. Hennes Eliasmantel.
Jag har några väldigt ljuva och lustiga minnen av Ronja som jag ska berätta. En gång våren 2009, första gången jag bekantade mig med Ronja, sov jag bredvid henne på natten hemma hos vår gemensamma vän Anna Yrjönen. Jag var uppspelt då, och hade mycket svårt att somna. Jag lade då mitt huvud intill Ronjas bröst medan hon sov och lyssnade på hennes hjärtslag. Då var det som att plötsligt slog våra hjärtan i samma takt och rytm, helt på samma sätt, och i samma stund fick jag en djup ro över mig, och jag somnade genast.
En annan gång, när vi skulle gå till tåget nästa dag från Anna Yrjönen, medan vi promenerade på trottoaren, böjde sig Ronja plötsligt ner på gatan och tog upp ett litet, litet plastföremål som någon tappat på gatan, och så sa hon på finska: "hassu", dvs. "lustig".
Men det lustigaste med henne var när hon en gång låstes in på psyket och skrev ett blogginlägg på sin blogg "Savage", där hon förklarade vad som hade hänt, och hon sade att hon låsts in bl.a. för att hon "talat med en buske på ett sjukt sätt".
Det är Ronja jag vill möta först av alla i andevärlden en gång. Jag vill hänga med henne och hennes gäng i sagoskogen. Vad jag längtar dit! Jag är en skogsman, och skall så förbli i all evighet. Det blir några flyktiga turer till Nya Jerusalems stad för mig, är inte hemma där, men så länge vi behöver denna stad, denna andevärdsliga bro tillbaka till andevärldsnaturen, detta "mellantillstånd", denna "mötesplats", ska jag besöka den då och då. Ty där finns böckerna och den nedtecknade historien, som jag också älskar, det vet ni.
Sen, ska jag leva i skogen i all evighet, ty det är där Livet finns. Alla djur, alla växter, alla insekter, alla svampar, alla berg och hav, allt som är levande och spännande. Jag står inte länge ut med byggnader, slott och parker. Ej heller med tempel, kyrkor och stora fester. Tack och bock, jag har fått nog. Nu återvänder jag till Eden, till det liv Adam och Eva levde innan syndafallet.
